”Varför fick han bidrag men inte jag?” –  En adhd-diagnos räcker inte i sig för att man ska få handikappbidrag

Ett barn under 16 år kan få handikappbidrag om hens sjukdom eller funktionsnedsättning medför belastning för föräldrarna eller vårdnadshavarna i minst ett halvt års tid. När barnet fyller 16 år måste handikappbidrag sökas på nytt. Då är kriterierna strängare. Funktionsnedsättningen eller sjukdomen måste medföra avsevärd och långvarig belastning för personen själv.

Fiktiva exempel på beslut om handikappbidrag

Nedan ges exempel på ett positivt och ett negativt beslut om handikappbidrag. I båda exemplen handlar det om en 17-åring som studerar vid en yrkesskola.

Rätt till handikappbidrag för personer över 16 år:

• Svårigheter med tidshantering. Den unga vaknar i tid, men kommer i väg till skolan för sent, eftersom hen börjar syssla med annat och glömmer bort tiden. Mamman ringer på morgnarna för att påminna om att det är dags att bege sig till skolan. Det händer att den unga glömmer att äta morgonmål och tvätta sig.
• Den unga har genomgått en vårdperiod på grund av ångest och medelsvår depression. Medicineringen och samtalsbesöken hos en psykiatrisjukskötare fortsätter. Ångesten gör det svårare att sova och att gå till skolan, men uppmuntran hjälper.
• Adhd-medicineringen underlättar skolgången, men effekten mattas av mot kvällen, och då försämras koncentrationsförmågan och förmågan att hantera känslor.
• Den unga har fått ergoterapi i två år. I grundskolan fick hen smågruppsundervisning och under yrkesstudierna genomförs språkstudierna i workshopform. Studietiden kan vid behov förlängas. Den ansvariga läraren är uppmuntrande.

Inte rätt till handikappbidrag för personer över 16 år:

​​​​

• Den unga lägger sig sent och är trött på morgnarna. Föräldrarna uppmanar hen att lägga sig tid, men det hjälper inte.
• Den unga har några vänner i skolan, men upplever sociala situationer som otrevliga. Hen har svårt att hantera känslor och har slutat med sin idrottshobby.
• Det går bra i skolan och den unga är intresserad av sitt framtida yrke. Föräldrarna påminner om läxorna, men den unga glömmer lätt bort dem och börjar i stället göra trevligare saker.
• I grundskolan fick den unga smågruppsundervisning, men nu studerar hen i en stor grupp. Man har provat ett adhd-läkemedel, men den unga vill inte använda det.

Vilka är skillnaderna i exempelfallen?

Den centrala skillnaden i exempelfallen är hur stor olägenhet sjukdomen eller funktionsnedsättningen medför. För att handikappbidrag ska kunna beviljas måste olägenheten vara väsentlig. Vid bedömningen av om olägenheten är väsentlig använder FPA sig av punkten allmänt nedsatt funktion i den invaliditetsklassificering som försäkringsbolagen tillämpar. Invaliditetsklassen bedöms i regel av FPA:s sakkunnigläkare, men beslut om fortsatt utbetalning av handikappbidrag kan också fattas av förmånshandläggarna. I regel måste personen ha en medelsvår funktionsnedsättning för att villkoret om väsentlig olägenhet ska uppfyllas.

I exempelfallen har personen som fick ett positivt beslut haft vårdkontakt med ungdomspsykiatrin, hen lider av depression och har fått terapi och medicinering. Trots det behöver hen ständigt stöd och handledning. För personen som fick ett negativt beslut har situationen varit så pass mycket bättre att hen inte har behövt sådant stöd.

Det förutsätts också att sjukdomen eller funktionsnedsättningen behandlas på ett adekvat sätt. Läkemedelsbehandling är inte en förutsättning för att handikappbidrag ska beviljas, men om något läkemedel inte används måste det finnas en grundad anledning till detta.

Läs mer